Varför kan ingentin vara lätt nån gång för?? Farsan pratar inte med mej, brorsan fatter ingenting å morsan e som hon e.. mamma å Alex står uppe å bråkar som bara den just nu å jag pallade inte va kvar där.. jag pallar inte ens å va kvar hemma, jag vill bara rymma härifrån..

Tänk om någon förstod och ville hjälpa mej på riktigt.. Alla säger att de finns där för mej men när jag verkligen behöver de så finns det ingen som ser å ingen som hör hur hela jag ropar på hjälp.

Jag var på väg att börja må bra igen men nu känner jag att allt bara går nerför.. jag vetinte hur fan jag ska klara mej nå mer.. Jag har skrivit mitt självmordsbrev redan och det har jag haft i ett tag nu..

jag har jätte svårt att beskriva hur jag känner med ord men fonky fresh sätter ord på de mästa jag känner och det känns jätte skönt men jag skulle vilja att någon såg på mej när jag inte mår bra..

jag finns alltid för alla men ingen gör det för mej.. kan ni tänka er att leva ett sånt liv?

jag vill bara få må bra nån gång och ha någon som bara finns för mej för en gångs skull..

det fanns en kille som jag märkte att han förstod och han fick mej å må bra men nu har han tjej..

och som vanligt så alla jag har öppnat upp mej för har lämnat mej.. jag ska fan  gå och låsa in mej i en garderob belletr något och inte komma ut.

kul att man lever ett liv man vill leva..

De är så jobbigt när ingen förstår.. Man skulle villja prata av sej men när man öppnar upp sej för någon så frågar dom bara en massa idiot frågor som i mitt huve är självklara saker..

Varför ska en människa behöva utsättas dör så mycket skit på en livstid?

Jag har upplevt så mycket skit, besvikelse å massa mer för typ 100 livstider fram över, å jag är bara 15år... 

De finns folk som har de fan så mycket värre än vad jag har haft de å jag ska börja försöka skriva mer.. De e bara de att jag har förträngt jätte mycket..

Hur som hellst, jag vill uppmana alla jag kan att söka hjälp å prata eller vad som hellst för de är inye erat fel även om de känns så..

Jag ska försöka berätta min historia och kanske hjälper de nån att inse att de inte är nått att skämmas över å att de inte är ens eget fel!!

Vad ska jag göra? 

De är ingen som förstår mej, ingen som vet hur de är å hur jag mår, de är ingen som riktigt bryr sej.

De är inte bara min pappa som är problemet i mitt liv längre, de e allt. Jag vilö inte bo hemma, mamma skriker på mej hela tin för saker jag inte har gjort.

Ingey känns värt längre, jag skulle lika gärna kunna sluta å existera. Jag orkar inge mer!

Jag ska bara ta all skit i vår familj, jag är bara deras jävla syndabock för allt. 

Jag har inte rätt till ett skit, jag får aldrig säga vad jag tänker, tycker å vill..

Så, vad ska jag göra? 

Jag orkar inte ta mer skit å orkar inte leva detta helvete till liv..

Lite info om mig:

Jag har levt med en pappa hela mitt liv som är alkoholist.

När jag va 6 så separerade mina föreldrar men jag bode varannan vecka hos min pappa endå. Så jag hade ganska tur. Men när jag var runt 9-10 så vare som att något klickade till i mitt huvud och jag ville inte va där nå mer, kan skriva mer om den händelsen senare. 

Idag bor jag med min mamma, min bror och en av mina katter dom andra tre som två av har varit mina älsklingar hela livet å bettyt så oerhört mycket i mitt liv bor hos min pappa.. It kills me..   

För några år sedan började även min bror att bo hos mamma hela tiden. 

Mitt liv idag som 15-åring är väl fortafrande inge bra då jag lider av deppritsion och lite sånt.. Mitt liv är ingen dans på rosor idag om man kan säga så.. Eller i och för sig de kanske är exakt vad det är.. Tänk efter rosor har taggar som kan göra illa en och så. Så de e nog fan sant! 

Idag går jag på bup och tro de eller ej de hjälper mig faktiskt hon jag har där är helt underbar. Och jag väntar även på soc, vi ska göra en ansökning om kontaktfamilj eller liknande åt mig..

Men nu ska jag föraöka sova! Godnatt   

Hej!

Jag startade denna blogg mest för att jag ville ha någonstans att skriva av mig men även för att andra ska få veta hur de är att leva med en alkoholist. Och hur de har varit och hur de är idag för mig.

Jag är 15 år men mer om vem jag är vill jag inte säga, känner för att vara anonym. 

Ni får gärna ställa frågor och så om de är något ni undrara över och så